.

Ibland märker man hur jävla mkt man saknar vissa personer...

Jag hade en vän. En riktigt jävla nära vän. Det var inte så länge sen. Det var en helt underbar vän. En av de bästa jag någonsin haft. Och någonsin kommer ha. Alla minnen, solen lyser, cigg i handen, och alla skratt. Massa citat från sommaren vi hade tillsammans ekar i huvet på mig. Varje gång jag ser dig huggs det en kniv in i hjärtat på mig. Jag saknar allt. Men jag vet inte om det kan bli som förut. Av alla anledningar. Du hatar mig.. alla runtomkring dig hatar mig..
Vad är det att kämpa för. Jag älskar någon som hatar mig.
Och det du sa "Jag kommer alltid älska dig Helena, oavsett hur mycket vi bråkar".

Menade du det ? Älskar du mig fortfarande, innerst inne ? Eller glömdes dom orden bort när allt gick åt helvete ?
Jag gjorde såhär mot dig, för att göra dig lycklig. För det behövde du. Jag ville bara ditt bästa hela tiden. Jag gav upp hela min lycka för dig. För du var min lycka.

Våran vänskap var speciell. Något extra. Något lyckligt. Något jag saknar..
Jag gav dig min vänskap. Och du försökte förstöra mitt liv. Du ville se mig ensam. Utan någon vid min sida. Men det spelar ingen roll. Jag älskar dig alltid lika mycket ändå. Om du läser, och ser mig som helt dum i huvet, glöm att jag skrivit det.
Jag måste få ut mina känslor. Jag måste få ut allt. För nästan ingen vet hur det är. Hur mycket jag saknar & älskar dig.
Jag vet att jag fucka up hela våran vänskap. Jag vet att allt jag gjorde, gjorde jag fel. Men jag kan inte rå för det. Allt jag gör blir fortfarande fel. That´s just me. Det är väl mitt öde.
Men jag önskar att du en dag förlåter mig, en dag kanske kommer tillbaka.

Jag önskar ett en dag, kanske allt blir som det var förut..