Jag mår illa när jag tänker på det. Men blir även glad. För vissa tillfällen, som gjorde mitt liv.
Allt jag sa till dig, menade jag från mitt hjärta. Men gjorde du detsamma ? Jag vet faktiskt inte. Då gjorde du inte det.. nu kanske du menar det. Nu när du förlorat mig. När du inser att jag kanske inte kommer tillbaka. Man saknar inte någon förän den är borta ni vet ?
Din röst lät så sårbar, så jag vet inte vad.. så fin.
Jag måste vara ärlig mot mig själv och säga att jag saknar dig. Älskar dig. Men jag vet inte om det går.
Jag är trött på falska ord. Jag är trött på att tro saker som är falska.
Jag borde gå vidare, men det kan jag inte.
Jag borde vara glad, men det är jag inte.
Vet inte vad som händer, men jag kanske kommer tillbaka en dag. Det vet vi inte. Men du måste bevisa för mig att du menar orden du säger. Att du faktiskt saknar mig.
Eftersom du ljög om allt annat. Varför skulle du inte göra det nu ? Varför skulle det vara någon skillnad ?
Du säger att du gråter, hur vet jag det ?
Du var mitt allt, du var hela min värld, min andra halva. Men det blev som det blev. Du säger att det är meningen att vi ska vara med varandra. Och att jag sårar dig.
Gissa då vad du gör mot mig när du håller på. Jag säger att det kanske är menat, men inte nu. Jag klarar inte av att ta det nu. Jag själv alldeles för sårbar just nu.
Ibland när jag saknar dig så tänker jag på oss och alla minnen som vi delar.
Ibland när jag tänker på dig så känner jag hur mina tårar faller ner från kinden.
Om du läser detta kommer du fatta att det är du. Och om någon som inte är du tar åt sig. Kanske den borde tänka över det..
Jag vet inte hur jag ska ta tag i det här med dig.
Det är som ett hål i mitt hjärta, någonting som saknas. Men kan du verkligen fylla det hålet ? Om det blir som förut blir det bara större.
Jag vet inte hur jag ska göra längre..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar