SATC

Har precis sett klart sista avsnittet. Det måste varit ett fucking geni som skrev det.. Man skrattar, gråter, suckar och man försöker skrika in i TVn och hoppas att dom hör. Det är fan den bästa serien som någonsin skapats. Och man börjar verkligen tänka över kärlek.
Hur är kärlek ? Hur vet man att man är riktigt kär ? Hur gör man för att ett förhållande ska funka ? Vad är kärlek ? Fast till slut så blir man lycklig. Är det så det är IRL ? Att tillslut hittar man den rätte och stannar kvar för resten av livet ?
När hittar man den rätte ? Vissa säger ju att de hittade sin soulmate när de var 15-16. Är det sant att man kan hålla ihop så länge ? Vore inte det underbart. Verkligen hitta sin kärlek.
Men om man nu hittar sin kärlek när man är 16. Håller man verkligen ihop hela tiden ? Eller gör man små pauser. Tänk 18års dagen. Eller när man är runt 20 och vill ut och festa. Och jävligt många vill bara knulla runt.
Jag kommer aldrig kunna se mig själv som någon som t.ex. Samatha. Som går ut bara för ett ligg.
Nee, sån kommer jag inte bli.
Och som vilken 15-åring som helst är det väl klart att jag sitter och funderar över kärlek. Den kärleken jag har nu , hur länge kommer den hålla ? Kommer känslorna finnas där föralltid ? Kommer jag lyckas ha kvar han så länge i mitt liv som jag vill ? Eller kommer jag bli lämnad, ensam kvar här i världen.
Pojk- och flickvänner är kanske lite som vanliga vänner. Det är inte lätt att hålla en vänskap vid liv heller. Man bråkar och massor. Man glider ifrån. Eller så är man som jag, som isolerar sig när man exploderar.
Jag tar mina vänner före mig. Men jag låter det gå överstyr. Jag går runt med dagliga smärtor och mår rent av helvete. Men jag skiter i det för att få mina vänner att må bra. Men när det kommer ny skit varje dag så går man där och håller det för att dina vänner behöver dig.
Tillslut exploderar man, det är vad jag har gjort. Jag är en stor jävla tidsinställd bomb som får småsmällar ibland när jag blir sur.
Jag har hotat folk, jag har slagit sönder saker. Vem vet vart det tar vägen ? Vem vet vem som faktiskt VERKLIGEN kan hjälpa mig.
Ingen vet. För visst, jag pratar med vissa om det. Men det hjälper inte mycket. Dom vet att jag älskar dom och visst, det lättar en aning. Men det får mig inte att lugna ner mig.
Det som lugnar ner mig är ciggen. Det lugnar ner nerverna. Det vet alla.
Tillbaka till kärleken. Hur blir man kär ? Jag har aldrig riktigt fattat det. Vetenskapsmän pratar om hormoner och shit. Men jag tror det är djupare än så.. Ödet, tänkarna, stunden. Fattar ni ? Allt måste lixom ske i precis rätt tid.
Jag började snacka med Alex när jag "hade" en annan. Det var som en lös tråd lixom..
Och han fick mig att inse, att jag kanske faktiskt är värd bättre. Men även fast jag lämnade "felet" så är det så jävla svårt. Han gör det bara så fucking svårt för mig att gå vidare.
Jag tänker stanna med min Alex, oavsett vad som händer. För han är min, bara min ! Och han är helt jävla underbar !
Men frågan är, hur länge kan en relation som startar när man är 15-16 faktiskt hålla. Kan man vara lika kär tills man dör ? Eller dör kärleken innan ? Nu tror jag bara att jag tänker för mkt.. Ska vänta på att älsklingen loggar in på msn, skicka bilden och sen sova. Fyfan va trött jag är.
Ha det bra ! <3>