Jag känner hur saknaden äter upp mig innefrån. Men jag hatar mig själv för att jag saknar dig, fast du var det bästa som hänt mig. Jag har fått höra att du saknar mig med och att du kommer komma tillbaka.
Men jag tvivlar, varför skulle du komma tillbaka till mig ? Jag har varit en sån idiot mot dig. Jag är inte värd det. Och om du saknade mig, skulle du väl visat det på något sätt ?
Och själv är jag alldeles för feg för att komma tillbaka till dig. Jag skäms för mycket. Jag vet att dom i din närhet hatar mig.
Om jag hade haft mer stolthet i mig hade nog kommit fram och sagt att jag ville prata med dig. För det vill jag.. Men jag är chanslös, det vet jag.
Finns ingen chans att du vill prata med mig, att du vill bli min vän igen.
Jag borde egentligen bara gå vidare och glömma. Men hur fan ska man kunna glömma den bästa tiden i sitt liv ? Den du släppt in allra närmast ditt hjärta, och sen krossat .. Det går inte att glömma.
Minnerna spelas upp som filmer i min hjärna. Orden går på repeat.
"Jag kommer alltid att älska dig, oavsett hur mkt vi bråkar"
Jag kommer alltid älska dig oavsett hur mkt vi bråkar.. Jag kommer alltid älska dig som den bästa kompisen du var. Alltid..
Men älskar du verkligen mig fortfarande ? Oavsett hur mkt vi bråkade.. Jag vet inte..
Inte efter blickarna jag får. Inte efter allt. Inte efter tårarna jag fällt. Inte efter alla rop på hjälp jag gett dig..
Jag behöver dig.. men jag kommer aldrig få dig tillbaka i mitt liv. Jag behöver din vänskap, och allt det du gav mig.
Det som gjorde mig lycklig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar