Klockan är snart 4 på natten. Ska gå upp kl 6.. Vet inte varför, men jag kan verkligen inte somna.
Lyssnar på gamla depplåtar och tänker. Jag borde inte göra det, det är inte bra för mig. Men det är försent. Allt jag vill just nu är att ha Alex som ligger här och håller om mig. Så att allt bara försvinner ändå.
Kan inte förstå vissa tankar som fortfarande flyger runt i min skalle. Efter 2 år. Varför? Varför lämnar dom mig inte? Varför slutar jag inte tänka på det?
Jag vill inte må dåligt. Men jag vill inte heller att allt ska vara bra, för då blir allt snart skit igen. Alltid samma sak.. Det är alltid något.
Jag vill hitta den där balansen. Just nu känns det som om allt sakta men säkert bara blir sämre och sämre.
Ligger här ensam i min stora dröm och längtar efter dig. Din närhet, din värma, din lukt, dina läppar mot mina. Du är min räddare i nöden. Utan dig så ligger jag här, och faller ihop till en hög av trasiga pusselbitar, men när du kommer så lyckas du alltid laga dom och sätta ihop pusslet så det blir helt igen.
Jag vet själv att jag lätt blir en riktig pain in the ass, eller så slutar jag höra av mig helt.
Det märker dom närmaste för tillfället. Jag blir lätt arg eller ledsen. Jag förstår verkligen inte varför jag gör detta.
visst, det har varit värre, mycket värre. Jag mår ju jävligt mkt bättre än jag gjort tidigare år. det är alltid posetivt. Men jag har även mått bättre än jag gör nu.
Men jag mår inte så jävla dåligt. Vill bara få ur mig detta nu innan en ny vecka! Så jag kan ta mig igenom denna vecka och förhoppningsvis sluta tänka på detta. Det sjuka är att jag vet inte vad som får mig att må såhär. Jag tänker för mkt, och det är lite allting tror jag. Lite småskit här och där som blir mer tillsammans.
Jag har varit så svag genom mina dagar, har blivit mkt starkare, det vet jag. Jag har dom som älskar mig oavsett vad. Det vet jag. Jag förstår inte.
Jag vill sluta tänka på allt. Vill leva i nuet och glömma bort det förflutna och inte behöva tänka på framtiden.
